Blogg

Att kulturen inte alltid är glasklar är en rikedom

Har just rullat igenom några facebook-trådar om den konstrunda som avslutades under gårdagen. I en fokuserades på frågan om vad som är bra och dålig konst, i en annan om tyckarelitens betydelse och vem egentligen som har rätt att benämna sig elit i dessa sammanhang, en tredje ventilerade ett förslag från gallerist Thomas Wallner (Simris) som hade föreslagit att det borde ordnas med bussar till Öskg-konstnärerna så att mer ljus sätts på dessa konstnärer.

Känsliga frågor. Många höga röster. Varför upplevs det ofta som ett intrång när någon tycker a är bättre än b inom konst, musik eller litteratur. När det gäller kost, ekonomi, motion… lyssnar vi däremot gärna på rekommendationer. Är det för att det i det ena fallet handlar mer om det yttre än det inre? Att kropp och pengar (till exempel) är lättare att mäta och räkna än inre upplevelser?

Det tror jag. En kulturåsikt är inte lika konkret mätbar som ett höjdhopp, en ekonomisk redovisning eller en fotbollsmatch, vilket på ett vis gör den svårare men på ett annat betydligt rikare. För mig väger det sistnämnda tyngre, vilket också har gjort att jag från de unga åren alltmer rört mig bort från sport och ekonomi mot kulturens världar. De är roligare, mer variationsrika, utmanande och utvecklande.

Då får jag också acceptera att det inte finns en tabell över vad/vem som är bäst, däremot att det finns en mängd mer eller mindre kunniga och intressanta tips, omdömen och fördjupningar. Jag lyssnar gärna, för via dessa rådgivare och språkrör lär jag mig oftast mer. Däremot behöver jag inte alltid hålla med. Mozart är i mina öron än så länge inte bättre än Haydn… och andra hundra exempel.

Minns ett radioprogram för något år sedan. Det handlade om kulturscenen i Australien, där en skådespelare suckade över örikets allt mer utbredda ointresse för teater som avvek från den välkända repertoaren. Enligt henne var det stor skillnad jämfört med Europa. Här finns det fortfarande en nyfikenhet för det nya och udda, medan publiken i Australien var så präglad av idrottens växande fält att endast det som hade en tydlig utgång lockade. Ungefär: Hur var pjäsen? Jättebra, det blev 2-0. Var det en svårare pjäs än så orkade inte publiken ta till sig den.

Rysligt. Jag håller med Staffan Valdemar Holm från en kulturdebatt i höstas, som sa: Kulturen måste tillåta sig att komplicera saker.

Samma sak måste vi som publik. Se rikedomen i att allt inte är glasklart och tydligt. Det finns inget allenarådande facit. Tack och lov. Och istället för att kulturen ska närma sig idrotten borde det vara tvärtom. Som när nu mitt favoritlag i fotboll börjar jobba allt mer och allt tydligare med en viktig värdegrund, då borde det också ge dem poäng i tabellen. Inte endast antal mål borde räknas.

Just nu:
Film: Nya dokumentären ”Förvaret” ger en bra och tänkvärd insyn i ett av Migrationsverkets stängda förvarsenheter av flyktingar som väntar på besked. Hemskt att se hur ofarliga och icke kriminella reduceras till fångar i en demokrati. Lyssna till unge Sami, en av de två flyktingar som kommer mest fram, och hans tankar om orättvisa och frihet.