Blogg

Bästa känslan är när nån tappar balansen i sitt kulturtorn

Skulle ta en bild. En superbra bild. Dagarna dessförinnan har jag stukat fingret. Man vad gör man inte för jobbet? Detta är en ganska vanlig dag som lokalreporter.

Jag klättrar en vintrig vårdag inuti ett mörkt klocktorn. Skakigt ficklampsbatteri, kamera som hänger och slår mot magen. Trästegar fastspikade i socklar. Ett dammigt krucifix ligger slängt i ett hörn. Jag skrattar torrt, halmbossigt för mig själv där jag vinglar blint 59 meter eller vad det kan va upp i ingenting. I en ort som knappt är en ort. Ingenting. Om jag ramlade och blev medvetslös skulle ingen hitta mig på evigheter. Kollegan vet förstås var jag är på ett ungefär… men kyrkan skulle stängas och låsas och hur skulle de få ned mig för alla stegarna? Jag klättrar uppåt – för bilden. Det tar aldrig slut. Mer mörker, fler stegar, trängre och trängre etappnivåer. Träplankor. Host. Host. Fingret bultar. Men jag känner iallafall på något surrealistiskt öde-på-en-ö-sätt att jag lever.

En annan vintervårdag går jag inne på Liljevalchs vårsalong. Eller trängs snarare och knuffas runt. ”Nämen, titta här Leif – ett äppelskrutt” säger en dam och pekar in i en liten glasmonter. Några andra står och gissar hur många glasspinnar som gått åt för att bygga modellen som är en gräsklippare. En tredje tar en selfie framför ett stickat huvud föreställande Sara Danius.

Jag älskar att gå och lyssna på besökare i utställningshallar och museum. Eller betrakta dem – är det en låtsad försjunken pose framför tavlan med ett diagonalt streck eller är smarta pannrynkan riktig? Ett av de mest befriande ögonblicken är när någon faktiskt bara tappar balansen i sitt kulturtorn och freakar ur. Som karaktären Kajan i ”Hipp Hipp” när han stöter på några så kallade performancekonstnärer som ägnar sig åt frukt och gatukonst. ”Det här är en apelsin!” skriker han och smashar frukt i gatan så det skvätter lika brandgult som hans brandbilsblinkers.

Men så finns det också något som gör att vi gärna vill intala oss att våra upplevelser är av högre dignitet än vad de egentligen är – vem vill inte ha valuta för pengarna eller tiden en suttit där i salongen, liksom. ”Bravo, bravo!”, ”Oj, vad bra”. Stående ovationer.
Min vän köpte en popcornmaskin. Jättebra känsla hade hon inför den. Så mycket härligare förnimmelse av hemmafilmen det skulle bli. Pop-popeli-pop. Hm. ”De blev oljiga och den var hemskt svår att diska, erkänner hon”. Efter några gångers användning sprack plasten. ”Så jag fick slänga den. Äntligen!”.

Jag tänker på popcornmaskinen, frukt och min kyrktornsklättring när jag häromdagen befinner mig inuti ännu ett torn. Det så kallade ”Ulf-Lundell-tornet” på Kivik Art centre. Jag tänker på att man skulle kunna ha ett skal även till det där bananskalsfodralet i plast som var populärt att förvara sin banan i ett tag. Varför inte? Väldigt meta. Smaken av den värdefulla garanterat icke-stötta bananen kommer att förhöjas enormt när den väl ätes.
Det är ingen lätt match inne i Ulf-Lundell-gnäll-tornet. Jag blev förvarnad redan innan om det av kvinnan som på skakiga ben steg ut efter att bestigit det. ”En jätteläskig trappa, usch, det är helt kolmörkt därinne. Jätteotäckt – du måste lysa med mobilen”, säger hon till sin man som är näst på tur att stiga in. Guiden som vaktar ingången (av säkerhetsskäl är det bara tillåtet att gå in en i taget) rycker snabbt och resolut in.

”Nej! Då förstör du heeeeeela konstupplevelsen, säger hon. Själva vägen upp är en sinnlig upplevelse i sig”

”Men han har redan ramlat två gånger den här månaden”, försöker kvinnan och förmanar sin man igen. ”Lyssna på mig, man ser absolut ingenting.”

”Han kan gå baklänges nedför trappan”. ”Du behöver inte bry dig om hur du ser ut”, säger guiden nu vänd till mannen. ”Ingen ser dig därinne ändå.”

”Ja, ja” säger han och tar ett stort självsäkert steg upp för tröskeln in i tornet. Jag kan se att han har anlagt en låtsaspose.

Hur lyckades de ens? Undrar jag när det blivit min tur. Jag trevar mig fram och önskar att det fanns sugproppar att spänna fast på händerna för sådana här tillfällen. Hade jag haft en mobil på mig hade jag definitivt tänt den. Hur många sådana här svängda, vansinneshöga betongtrappsteg är det kvar? Ingen aning. Tornet är 18 meter högt. Jag kikar ut genom en liiiiiten glugg och ser ett löv. Jaha. Ny glugg. Nytt löv. Jag stoppar in fingrarna i gluggen för att få någon form av fäste utifall jag skulle tappa balansen och falla bakåt.

Ljuset uppifrån slutligen. Och där Uffes hus. Känns som jag borde ta mig nedåt igen om nästa hungrande kulturupplevelseperson inte ska behöva vänta i en evighet. Hade jag i och för sig inte behövt för hon kommer ut ganska fort. ”Jag vågade inte gå hela vägen upp”, säger hon. Guiden förmanar igen om att det fööörstööör om man använder sig av någon form lyse inne i tornet. Vägen är målet, något sånt. Jag menar att det är en pseudo-efterhandskonstruktion för konstruktionen.

Nä, ta hit Kajan och några apelsiner eller barnet i sagan om Kejsarens nya kläder. ”Sculpture for an objective experience of architecture”, som tornet heter, fick bygglov som konstverk. Som ”vanlig” byggnad hade det aldrig någonsin gått igenom säkerhetskraven. Då hade en designer fått kopplas in för att koppla in ljus.

Jag tycker annars det hade varit en riktig upplevelse med lysande popcornmaskiner på, säg vart femte, trappsteg.
Nåväl. Hur gick det med bilden i kyrktornet i orten ingenting då? Högst upp kan jag inte vända mig. Fönstergluggarna som jag skulle fota ut igenom är låsta. Mörker. Damm. Skakiga nedåtvända lår. Enorm träningsvärk två dygn efteråt. Samma sak efter Kivik Art: träningsvärk. Det är också en objektiv arkitekturupplevelse.

Jag kan för övrigt varmt rekommendera Kivik Art likväl som några gamla avsnitt av ”Hipp hipp”. Popcornmaskinen avråder jag däremot från.