Blogg

När kulturen ges plats i centrum

 

I oktober fyllde Kulturhuset i Stockholm 40 år och i programbladet för den här jubileumssäsongen tittas det inte endast framåt, det görs också några intressanta nedslag i historien. Och just invigningsåret är speciellt, 1974, ett år som gav oss en kulturpolitik som var just det, kultur och politik. Området där kulturhuset ligger är tättbefolkat, tills butikerna stänger. Det är ett närmast omänskligt centrum, och själv rör jag mig helst i andra områden i vår vackra huvudstad. Om det inte vore för just kulturhuset, som imponerar och överraskar på mig vid varje besök.

Här har jag haft flera storartade teaterbesök, främst minns jag några magiskt starka Norénuppsättningar men även höstens makalösa och angelägna Tingstenmonolog med Robert Fux i en briljant tolkning (se den, den spelas fortfarande i huset!), men också givande möten med musik, litteratur och konst.

Hade samma sak kunnat ske idag? Hade kulturen getts en så stor central yta? Fått bli ett pumpande hjärta i staden? Jag tvivlar. Men historien har visat hur rätt man tänkte, för kulturens hus är inte bara ett hus med kultur att ta del av, det är i allra högsta grad en mötesplats och allaktivitetshus.

Under mitt senaste Stockholmsbesök intog åter Kulturhuset en central plats, från den härliga dansföreställningen ”Piano Piano” längst ner i huset (Klarascenen) till Robin Rhodes kreativa gatukonst överst i huset (Galleri 5). Och däremellan den gränsöverskridande vackra och tänkvärda utställningen ”Asylum” om mode, design, konst och poesi (med Rut Hillarp som en huvudperson, en poet och konstnär som sades ”bära insidan på utsidan”).

Förflyttningar mellan våningsplanen sker med rulltrapporna, och överallt mänskor som leker, spelar schack, läser, äter, står i kö. Utanför glasväggarna pågår stadens liv, bland annat med en demonstration på Sergels torg. I det aktuella programbladet för säsongen minns multikonstnär Carl Johan De Geer huset, han har varit med under hela resan och berättar att han även var med och deltog i arkitekttävlingen, den som arkitekt Peter Celsing till sist vann. ”Lyckligtvis blev denna mardröm inte förverkligad”, de Geer. Mardrömmen var hans tävlingsbidrag.

Bakom ”Piano Piano” finns en stjärntrio av koreografer (Kenneth Kvarnström, Örjan Andersson och Ina Christel Johannessen) och i ett enda åttio minuters långt andetag rör sig dansarna till Schuberts underbara pianomusik, allt framfört av pianist Asuka Nakamura på några av de pianon som står utplacerade på scenen. Från det inledande solot med påtaglig instängd stresskänsla utvecklas allt till olika former av uppvisning och konkurrens, till mörker och hopp, gemenskap och ensamhet.

Det är kul att se hur Sydafrika tar mer plats i kulturen, inte minst genom Wanås medvetna sommarutställning. Den sydafrikanske konstnären Robin Rhodes lekfulla svartvita streck på gatans terräng öppnar plötsligt nya rum och tankar om närmiljön. I bilder, performance och filmer angriper han en väg eller vägg. han säger: ”Jag omtolkar och filtrerar min konst genom konsthistorien på samma sätt som en DJ gör remixer av befintliga spår”.