Blogg

Sigrid: Mammons tempel – i kyrkan

 

Min syster och hennes familj bor i en skånsk prästgård. De kunde köpa den eftersom församlingen saknade pengar till tak över huvudet – kyrkotak alltså. Det är dyrt med koppar.

Och kaffekopparna som prästkragarna suttit och sörplat i prästgården, de fick flytta. Nu bajsas det på pottor och i blöjor på samma kaffeplats och i kyrkoadministratörernas rum hörs flopp-flipp-ljudet av datorspel.

Kyrkoherden vägrade förresten att skriva under köpekontraktet, låta prästgården bli privatbostad. Till slut blev det tal att köpa ut även honom.
Undrar vad han säger om att Caroli kyrka i Malmö nu helt verkar hamnat i händerna på intilliggande köpcentrum?
Riksantikvarieämbetet, som har ansvaret för svenskt kulturarv och kulturmiljö, kämpade och kämpade för att rädda kyrkan – rädda den undan länsning av inventarier, dess kulturhistoriska värde från förstörelse

Nu flyttar, som det verkar, ett cateringkök, in i sakristian. Altaret plockas bort. Upp med spegelväggar istället.
När ett köpcentrum köper och lyckas få till stånd att förvandla en kyrka till ett cateringkök. Då är det väl ändå bevis nog på vad som blivit vår tids religion – vilka krafter vi har att göra med i stadsomvandlingen?

Från att kyrktorgen var stadens givna mötesplatser och forum, har de ( ja, torg med dess marknadsplatser, överhuvudtaget) själva blivit till salu.
Skräckexemplet är Brotorget i Bollnäs som kommunen sålde till ett danskt fastighetsbolag för att de skulle glasa in det och bygga en galleria. Torgpriset sattes till – vad sa du – 162 000 kronor?!

Ingen galleria blev det. Torget köptes tillbaka från danskarna av en lokal Bert Karlsson-profil vid namn ”Tupp-Thomas”. Priset?! Jag vågar inte skriva ut det. Vill du veta? Lyssna på P1-dokumentären ”Torget som försvann” av Linda Carlsson.
Vår tids mötesplatser? Det nya stadsrummet? Vi letar och letar, men hur det än är så hamnar många inuti köptemplen. Även präster hamnar där. I ”Kyrknytt” (2013) läser jag att en kyrkans kvinna inrättat en ”samtalshörna” på Väla köpcentrum utanför Helsingborg. Prästen är på plats varje vecka.
– Vi tycker det är viktigt i ett köpcentrum att inte enbart erbjuda shopping, utan också kunna ta hand om vilsna själar, förklarar en person ur Välas ledning för tidningen.

Herregud!

Jag saknar Domus. Sveriges sista Domus i Kristianstad. Med köttbullar i restaurangen, det fasadbruna, det ickefjäskiga. Kanske inte just det bruna, men själva tanken – saknar jag. KF och Domus hade en vision, en sociologiskt förankrad idévärld där hållbarhetstanken i såväl ekonomi som miljö gestaltades i liggande-åttan-logotypen. De ville minska affärsinnehavarnas makt och inkomstmöjligheter. De nygamla galleriorna byggdes för att maximera intäkterna för privata aktörer.
Domus i Kristianstad revs för övrigt aldrig – inte enligt entreprenörsvokabulären. Domus ”inlemmades” i nya gallerian. Där är Domus – det syns bara inte eftersom huskroppen är inbakad, smulten som innehållet i en halvfylld Calzone.

”Inlemma” heter det alltså. Konstigt att det aldrig rivs någonting nuförtiden.
Kyrkorna då? De inlemmas de också. Inte alla, men många. Tidskriften Arkitektur skriver om Caroli kyrka i ett av de senare numren, men här återfinns också rubriker som: ”Religionen ersätts av marknaden” och ”Kampen om Sveriges finaste rum”.

Mellan år 2000 och 2012 såldes och fick 55 svenska kyrkobyggnader ny användning.
I Jönköping (ofta kallat ”Sveriges Jerusalem”) har en reklambyrå tagit över Frälsningsarméns lokaler. I Malmö – återigen – börjar kyrkorna, som i och med citytunnlar och nybyggda konserthus plötsligt befinner sig i stadens ”hot spots”, att betraktas med allt mer hungriga ögon.
Ännu har vi dock inte, som på andra håll i Europa, sett bowlingbanor, klubbar och diskotek i de gamla kyrkobyggnaderna. Kanske för att shoppinggalleriorna ligger steget före. De förvandlas allt mer till ”upplevelsecentrum”. (Så även kulturhus och bibliotek som ska erbjuda såväl det ena som det andra utöver böcker, tavlor och kunskap – mat/musik/event, underhållning e.t.c.)

Kyrkoherden som vägrade skriva på försäljningsavtalet för ”sin” skånska prästgård och gick emot ett politiskt taget beslut. En bakåtsträvare eller rebell?
Han skulle nog hur som helst aldrig få för sig att medverka i ett demokratiskt beslut om att sälja allmänhetens torg till vare sig danskar eller Tupp-Thomasar.

Cash is king, mässas det.

Men historiens gång bjuder på överraskningar som i regel alltid är upprepningar. Tronen finns kvar.
Innehållet kommer att skifta.