Blogg

En födelsedag

Idag är det den 22dra september, dagen innan ArtPrize öppnar och Jonathans fyrtioårsdag. Vi vaknar tidigt och går ner till Kava House för att kunna jobba utan att väcka hela huset. Vi behöver svara på mail och prata igenom vad vi ska göra idag. Min laptop funkar fortfarande inte, men vi har fått låna Håkans. Det är friskt och skönt att komma ut. Vi är båda ganska trötta. Inte förrän vi redan har beställt kaffe och mjölk och bänkat oss vid ett bord upptäcker Jonathan att jag inte har med mej datorn. Samtidigt upptäcker jag att han inte heller har datorn med sej…

Så utan dator pratar vi igenom dagen och går sen tillbaka mot huset. Jag försöker ta ut pengar på vägen, men vår bank tror att någon har stulit våra kort eftersom vi använt dem i USA så jag blir nekad tillgång till mina egna pengar. Tycker dagens banker att man bör informera dem i förväg innan man reser någonstans? Själv tycker jag att det är ett jäkla ofog. Jag förstår att det händer att kort blir stulna och förstår om banken ringer hem till en och kollar – men att spärra korten utan att prata med ägarna – det är himla störigt och kan faktiskt t.o.m utsätta människor för fara. Att plötsligt bli stående helt utan betalningsmedel utomlands är inte kul. Vi bor som tur är hos vänner, men det retar mej ändå.

När vi kommer tillbaka till huset har de andra börjat vakna. Christine kör oss till Kinko’s, en kopieringsbutik där vår kompis Gretchen jobbar. Gretchen och Jonathan ska jobba på att få klart boken om La Grande Bébé och göra ett stort bannér som ska sitta på scenen. Jag och Christine åker vidare till PartyCity på ballongjakt. Vi rekryterar halva butiken som hjälper oss att blåsa upp fler och fler röda ballonger som vi knyter fast i en liten avbild av La Grande Bébé. Om den stora dockan La Grande Bébé är en ikon för emotionellt bagage och trauma i allmänhet, så är den här lilla dockan som Jonathan vill låta segla iväg upp i himlen en mer personlig symbol för hans egna trauman. Vi vill alltså vara absolut säkra på att den verkligen lyfter och flyger iväg. Till slut har vi ett enormt knippe röda ballonger i varierande storlekar. När dockan äntligen lyfter från golvet ser personalen misstroget på oss och undrar hur stor vår bil är. De får hjälpa oss ut genom ytterdörren för att vi inte ska fastna. Sen står vi på parkeringen och försöker packa kombin full av flygade ballonger. Det är helt absurt. Vi får nästan inte plats själv längre och skrattar så vi håller på att dö åt påhittade tidningsrubriker. ”Ballongrelaterad dödsolycka – ArtPrize skördar sina första offer!” Christine måste fråga mej varje gång hon ska svänga åt höger och jag kan inte se nåt alls åt nåt annat håll – allt är ballonger. Två smäller på vägen, men vi lyckas ta oss hem.

När vi nån timme senare står i Veteran´s Memorial Park är fnisset långt borta. Istället känner jag en djup värme och kärlek för alla som hjälpt oss komma hit. Stunden har något högtidligt över sej. Tillsammans med vuxna och barn placerar vi ut små dockor vid minnesmärket över Vietnamkriget, i träden runt omkring och på fyllonas parkbänkar. Det här är en mötesplats för många hemlösa människor, ungdomar som sparkats ut av sina föräldrar eller har rymt hemifrån. Jonathan håller sin svävande docka i ett snöre och barnen samlas omkring honom. Sen börjar vi gå nerför gatan mot The B.O.B. och La Grande Bébé. Gretchen och hennes dotter har redan varit här och satt upp banderollen. Vi reser en hög stege mot scenkanten och klättrar upp. Jonathan knyter en fiskelina i dockan och låter den försiktigt stiga, högre och högre. Ballongerna lyser röda mot blå himmel och höga glashus. Jag känner att tårarna bränner bakom ögonlocken när jag ser att han har släppt snöret. Han bara står där nu och ser den fara iväg. Det är en början och ett slut på samma gång. När han vänder sej bort från fotograferna ser jag att han också har tårar i ögonen. Vi blir kvar sist, bara håller om varandra en liten stund innan det är dags att fortsätta framåt i livet igen.

Efter lite mingel i tältet, där vi bland annat träffar Rachel som har burlesk-showen, går vi och äter på restuarangen intill med våra vänner. Det är härligt, men det blir en tidig kväll igen. Vi tar en öl i köket och går sen och lägger oss. Imorgon börjar ArtPrize. //Teresa

bye bye bebe