Blogg

Hemma hos Torsten

Jag hade inte åkt om inte min vän S hade frågat och ringt dagen innan och påmint. Jag menar, nationaldagen var en fantastisk dag och i min skuggiga trädgård hade jag helts önskat stanna. Inte lämna, bara vila och arbeta med diverse göromål. Ibland kan kulturutflykter kännas onödiga, livet är ju här och nu, bland träd och tankar. Men jag hade ju lovat, och S med fru skulle köra.

Vid halvtre-tiden, och efter den tredje handmålade skylten med Torstens namn i stora bokstäver, var vi där. Det var här den egensinnige mästermålaren Torsten Andersson bodde, från det att han under mitten av 60-talet lämnade konstnärskarriären i Stockholm för att gå sin egen väg och finna sina egna uttryck. Tillbaka till sina egna rötter. På en målning har han själv kommenterat uppbrottet. Där har han målat en gravsten med orden: Torsten, konstnär, född 1926, död 1966.

Tliten2image

En av väggarna inne i Solförrådet, Torsten Anderssons konsthall i Benarp, utanför Hörby.

    Den målningen var en av dem som var med på årets utställning. Den hade sällskap av ett tiotal till, alla samsades i den vita och vackert speciella ljusladan som utgör konsthallen Solförrådet. En fantastisk utställning! Missade ni den får ni ingen ny chans. Hela säsongen på Solförrådet äger rum under fyra timmar (kl 13-17) på Torstens födelsedag, den 6 juni. Om ett år är det dags igen, fast då med andra målningar.

    På plats fanns Bengt Adlers, ordförande i Torsten Anderssons stiftelse och en rad andra unga och äldre konstnärsmänskor. Som Carl Magnus, Staffan Nihlén och Dan Wolgers. Under utställningsperiodens timmar var det samtal två gånger, den andra gången kl 15 och då samlas vi under eken denna ljuvliga junidag och lyssnar på berättelser om Torsten. Hans son berättar om pappa, att de köpte mat från en varubil en gång i veckan och att det fanns ett salladsland till huset. Huset förresten, uppdelat i små enheter på gården; sovrum, arbetsrum, toalett.

    Tlitenimage

    Dan Wolgers (i svart) berättar minnen om Torsten Andersson. Vi lyssnar.

    Staffan Nihlén gick i målarskola ihop med Torsten, om det får vi höra mer, Adlers verkar fortfarande tagen av det första mötet med Torsten – då konstnären sitter på golvet och värmer en burk mat över en gasollåga (hans kök) – och Dan Wolgers säger att han brukar ”för-förstöra” sina verk, som att rispa dem något, ett drag han tycker går i Torstens anda. Och Marika Reuterswärd, från Malmö konstmuseum (dit Torsten skänkte flera målningar), säger att konstnären blev förbannad när han såg museiteknikerna ta på sig de vita handskarna för att handskas med hans tavlor. Själv var han oöm, närmast vårdslös, när han hanterade sina verk. Och så berättar Wolgers om hur imponerad han blev när Torsten helt sonika gick rakt över en av sina målningar som låg på golvet, en målning som Wolgers & co just hade stått och beundrat.

    Är inte detta konst och kultur från sin bästa sida? Detta enkla, detta möte, detta utbyte. När Marika Reuterswärd föreslår att vi ska hurra för födelsedagsbarnet Torsten känns det fånigt, men när vi alla står där i eftermiddagsskuggan under den stora eken på gårdsplanen och hurrar trefaldigt för den egensinnige konstnären, ja, då känns det så värmande självklart och lekfullt att jag bara ler.

    Hurra för konsten, för sökarna och för alla som lever sitt liv efter sin övertygelse.

    Efteråt, när vi är tillbaka i S:s trädgård, bjuder han på whisky och visar deras nylagda tak. Det blänker i solen.

    Just nu:
    Radio: Daniel Persson Moras P1-dokumentär ”De sista svenskarna på Sörvägen” är så bra. Om vår tid. Sörvägen ligger i byn Stråssa, Bergslagen. Och programmet hittar ni på SR Play.